Otrygga gator

Jag började agera på instinkt.

Jag tror att jag skriker stopp och börjar springa mot brottsplatsen. Jag är framme en evighet senare. Jag hinner precis se de iskalla ansikten som tar flykt bakom träden.

Luften luktade färskt av hat, blod och sprayfärg.

Hade jag agerat för sent?

Över kaoset lyste en röd text som droppade av nymålad färg, men det hade aldrig varit något nytt. Det hade alltid varit en del av världen som gömt sig i skuggorna.

”Hitler hade rätt. Alla som inte är av den ariska rasen ska DÖ. Vi skyddar gatorna.”

Följt av symbolen som brukade representera solen, den varma, vackra kraft som gett oss liv. Men de hade tagit det ifrån oss. De hade fått oss att associera den med miljontals liv i lidande. Rädsla. Blod. Tårar. Otrygga gator som de hävdade göra trygga.

Jag kunde inte förstå att jag kände de människor som fläckat ner stenplattorna med röda pölar. Vad sa det om mig som människa om jag kallade dem för mina vänner?

Jag försökte skrika på hjälp, jag kände en puls. Jag trodde att han klarat sig, iallafall för den här gången.

Men jag visste redan då att jag aldrig kunde stoppa slagen, aldrig få honom att känna sig trygg och hemma. Jag kunde aldrig göra det ensam.

Jag ringde polisen, jag hade sett allt i första hand. Jag svamlade ivrigt fram orden. Han skulle få den lilla rättvisa jag kunde hjälpa honom att få. Men det kunde aldrig vara rättvist. Han hade hudfärg i färg av hundratals år av torkade sår, det är inget jag någonsin kan tvätta bort.

Jag pratade om väggen, polisen nickade intresserat och antecknade fort.

Jag fortsatte med slagen, mot magen, skrevet och huvudet som dunkade mot asfalten, skriken som ekade i mitt huvud. Förövarna som orsakat dem.

Han lade ner pennan.

Jag kollade förvirrat på honom. Varför hade han tappat intresse?

Han kollade sorgset på mig. Som om jag hade fått uppleva någonting hemskt. Som om jag var offret.

Han öppnade munnen och jag slutade lyssna.
Jag fick höra att det är sånt som händer.
Det är bara så det är.
Det är inget utöver det vanliga.
Men det ska inte vara så.
Sådant ska inte hända.
Det ska vara något utöver det vanliga.
Det måste.

Jag ville skrika, protestera, men orden var slut. Han hade redan bestämt sig för att väggen var viktigare än pojkens liv. Allmänhetens ögon var viktigare än hans andetag.

Jag vaknade, men ingenting har förändrats. Jag vaknade dränkt i salt och skam. Skam för den värld jag hjälpt till att bygga upp och inte gjort tillräckligt mycket för att riva ned. Salt för tårarna och svetten. Allt det hemska jag aldrig kommer behöva uppleva, för min hud föddes fri från ärr.

Jag vaknade från en dröm till en mardröm, jag förstod att nazisterna fortsätter bidra till otrygga gator som egentligen ska vara till för alla. Icke-vit hud är fortfarande färgade av hundratals år av sår jag aldrig kommer kunna tvätta bort.

Text: Emma Bogos
2018-11-21